Så fick jag idag veta att jag hade blivit sågad eller hyllad i offentlighetens ljus av HDs recensent Nina Pascoal. Dock är jag positivt överraskad! Ofelias förbjudna färger ska vara "extra allt" som Pascoal menar på att boken är. Det händer väldigt mycket enligt henne, vilket är intressant då en bokbloggare på Instagram för ett par veckor sedan tyckte tvärtom - allting gick för långsamt.
Mest glad är jag för underrubriken "Från ateljéhångel till penselsex". Det betyder att det surrealistiska och konstiga har nått Pascoal. Det där konstiga och märkliga som förmodligen inte är en vardag i en konstnärs liv, men som kan vara ett roligt tillskott för den som föredrar lite kinky saker, som Ofelia och Maxi gör, eller åtminstone Maxi gör.
Maxi lyfter aldrig tycker Pascoal. Det ska han inte göra heller. Man ska inte riktigt förstå sig på honom. Ibland blir hans repliker enligt mig lite konstiga eller kanske knasigt charmiga även om de är tappra försök att vara som sin idol Lord Byron eller den där italienska charmören som han själv verkar se sig som. Jag gillar Maxi i alla fall. Hade jag varit singel hade jag definitivt velat veta vad som gömmer sig bakom de där poetiska eller om man så vill, töntiga orden. Dock så är han ingen "George Clooney" som recensenten menade på. Maxi har mörkt långt hår och blå ögon och inte den typiska gubbcharmen. Nu ska jag inte smöra för Maxi mer, utan går vidare här nedan.
Tacksamt nog så uppskattar Pascoal min förmåga att kombinera olika genrer, miljöer och stämningar., trots att boken är som en plusmeny på McDonalds, eller som jag själv brukar säga om min karriär - en 6-rättersmeny där alla rätter serveras på en och samma gång. "L´art pour l´art", hälsar Maxi från sin ateljé i Döshult. Over and out ;) https://l.facebook.com/l.php?u=https%3A%2F%2Fwww.hd.se%2F2020-11-05%2Ferotik-dramatik-konst-extra-allt