Min drivkraft och mina passioner

Uppdaterad: 9 maj 2018

HANDS UP! Jag ÄLSKAR att tävla! Har alltid gjort det och kommer alltid att göra det (jag vet...saker förändras, men låt mig åtminstone tro det så länge) ;) De flesta projekt jag har startat har inte berott på en affärsidé eller en drivkraft som kom inifrån. De har kommit från andra i samma bransch, konkurrenter eller vad du nu må kalla det. Hur äkta är då detta kan man undra? Tja, vissa har ju som drivkraft att tjäna massor av pengar, bli världsberömda eller få styra världen. Andra drivs av att få ge kärlek till sin omgivning eller andra mål som kommer från hjärtchakrat. Ni som är insatta i chakrasystemet förstår vad jag pratar om...



"Vadå att det här inte är någon tävling? Låt mig tro det ett tag, så att jag vaknar till liv!"

Fast mitt i all den här tävlingsinstinkten, så ser jag aldrig någonsin ner på någon annan. Tvärtom! De förtjänar respekt och tacksamhet. Detta förnekar jag inte någon! Och nej, jag tävlar inte alltid. Jämför mig inte med andra ens. Jag inspireras, triggas igång utan att det egentligen har med någon annan att göra. Jag manipulerar mig själv kan man säga.


Ta till exempel Shakti och deras spikmattor. Tack vare dem så kom jag på den genialiska idén med världens första ergonomiska spikkudde. Modellagenturen i Helsingborg som inte betalade ut någon lön eller en väldigt liten sådan till sina modeller bland andra min 10 år yngre lillasyster. Min tanke var att jag jäklar skulle se till att modeller fick betalt för att jobba. Inte för att min nystartade agentur gick så bra. Jag var 18 år gammal och visste inte någonting om företagande överhuvudtaget. Men tack vare den så träffade jag mannen som jag har varit tillsammans med i snart 13 år och har två barn med. Allting man gör leder någonstans och sätter sin prägel på livet i större eller mindre utsträckning.



Skånes Fria Konstrunda - likadant där! Kom hem från en av konstrundorna i Skånes samlingsutställning och kände bara att: -"Nä, vi behöver få in nya fräscha fläktar i konstvärlden som också förtjänar en egen konstrunda och som inte måste vara boende i Skåne året om eller ha vissa meriter!" Och så slänger jag upp en websida direkt, liksom.


Sätesboken måste ha varit det mest kärleksfulla jag har genomfört. Här drevs jag inte av någon konkurrens eller av att göra någonting bättre än någon annan eller vad det nu må vara. Boken blev klar och slutfördes på grund av kärlek och empati för alla blivande föräldrar där ute med ett sätesbarn. Jag ville dra mitt strå till stacken, vara osjälvisk, sprida kunskap, kärlek, trygghet och stöd!


Är det då så vettigt att drivas av detta tänk, även om jag är fullt medveten om att det är en illusion och därmed ett verktyg för att kicka igång sig? Jag vet inte helt säkert! Det är bra på det sätt att det triggar igång mig, men för att någonting ska hålla i längden så krävs ett genuint intresse. Jag tror att det är viktigt att titta tillbaka på hur man var och vad man gjorde som barn. Dock måste man ha i åtanke att man faktiskt inte kände till eller hade möjlighet att prova på allting som fanns.


Men i mitt fall så drevs jag som lågstadieelev av att slutföra proven i skolan först (slarvfel - yes, men jag var alltid först!), leka programledare, spela in påhittade radioprogram, skriva dikter, hitta på sånger, skapa nya danssteg, prova roliga klädkombinationer, lära mig allt om nordisk mytologi, dinosaurier och till viss del om det antika Egypten. Och där är jag än idag - även utan något utifrån som triggar mig. Konsten som till största del också upptäcktes av en "trigger" har varit med mig i sju år nu och jag kan inte släppa den. Så jag skulle säga att jag faktiskt är gift med konsten och vi har ett lyckligt äktenskap där vi utvecklas tillsammans.


Än idag fascineras jag av Egyptens pyramider utan att det är påverkat av någon "trigger" utifrån. En genuin fascination, helt enkelt!

Jag brukar säga att jag har 5 saker i livet jag inte hade kunnat vara utan - men de håller jag för mig själv. En av dem är min allra bästa "trigger" och när den inte finns där så saknar jag den. Den har förändrat form genom åren men har följt mig nästan hela mitt liv. Jag tvivlar på att jag kommer att kunna vara utan den. Kanske en dag när jag har mognat och landat i livet på något sätt. Och nej, pengar driver mig inte, tyvärr. Tror det hade varit en enorm fördel av drivas av det åtminstone i perioder i livet. Jag ska jobba på det där faktiskt....!



Vad driver dig som läser detta vidare i livet? Vad kan du göra en hel dag utan att det känns jobbigt? Vilka tankar får dig att vilja fortsätta när det är tufft?








24 visningar